Köldberget

Dikt

Han Shan (700-talet)

Jag bestiger vägen till Köldberget,
vägen till Köldberget som aldrig tar slut.
Dalgångarna är långa och stenbeströdda,
bäckarna breda och kantade av ett tjockt gräs.
Mossan är hal trots att inget regn fallit;
tallarna suckar men det är inte vinden.
Vem kan bryta sig fri från de världsliga snarorna
och sitta med mig jämte de vita molnen?

Köldberget är fyllt av märkliga ställen;
folk som försöker bestiga det blir alltid rädda.
När månen lyser, glittrar det och gnistrar i vattnet;
när vinden blåser, rasslar det i gräset och suckar.
Snöflingorna blir till blommor på det bara plommonträdet,
moln istället för löv på de bara träden.

Hela berget skimrar av blott några droppar regn -
men det är endast vid fint väder man kan bestiga det ...
Bland de tusen molnen och de tiotusen bäckarna
lever här en ledig man,
under dagtid vandrande över gröna berg,
vid kvällningen återvänder han för att sova intill klipporna.

Vårarna och höstarna drar skyndsamt förbi,
men mitt sinne är fridfullt, befriat från damm och villfarelse.
Så skönt, att veta jag inget behöver att luta mig mot,
att vara stilla som höståns vatten.

(översättning Viryabodhi)